Jag saknar verkligen det konstigaste gänget i världshistorien. Mitt gäng. Egentligen var vi inte något gäng utan bara en grupp vilseledna satar med lite vett bakom pannan som hade turen att alla hamna i samma klass. Den stämningen och den känslan som vi ändå hade var obeskrivelig. De mest blåsta idoterna och de skummaste typerna i skolan var vi. Var och en hade vi våra egna meriter och värden som smed ihop oss likt tjära och fjädrar. Alla fyllde vi en välförtjänt plats i gruppen, och jag saknar de verkligen. Att splitras var sorgligt. Ut sprang man från skolan utan att egentligen titta tillbaka på vad som var. Men jag kommer minnas Grus. många många år framöver som det mest underliga som hänt mig. Och jag älskade det.