Björklunds

Jag saknar verkligen det konstigaste gänget i världshistorien. Mitt gäng. Egentligen var vi inte något gäng utan bara en grupp vilseledna satar med lite vett bakom pannan som hade turen att alla hamna i samma klass. Den stämningen och den känslan som vi ändå hade var obeskrivelig. De mest blåsta idoterna och de skummaste typerna i skolan var vi. Var och en hade vi våra egna meriter och värden som smed ihop oss likt tjära och fjädrar. Alla fyllde vi en välförtjänt plats i gruppen, och jag saknar de verkligen. Att splitras var sorgligt. Ut sprang man från skolan utan att egentligen titta tillbaka på vad som var. Men jag kommer minnas Grus. många många år framöver som det mest underliga som hänt mig. Och jag älskade det.

Midsommar är den tiden när släkt och vänner samlas för att äta svensk mat och för att ha en ursäkt att få ha i sig en hel del starksprit som de köpt på systemet. Överallt märks det, på mataffären och i tv-rutan, överallt märks det att denna underliga tid är kommen. Man dansar runt en flaggstång med blommor på som är fasttejpade av männen. Sedan för att man ska vara riktig man så ska man också vara med att resa stången, annars är man fortfarande en liten pojke som får sitta hos farmor medan föräldrarna bjuder runt på champagne. Man springer runt i en ring kring flaggstången till ”gamla goda visor” för att sedan gå hem igen och ha i sig ännu mer mat och ännu mer sprit.
Löjligt

Midsommarmaten, det vill säga sill, potatis och likdel är inte gott. Alls. Det finns köttbullar, prinskorvar, lax, minst fem olika sorter av tidigare nämnda sill varav alla smakar lika vidrigt. Det finns ost i mängder, tre olika sorters bröd och en uppsjö pålägg för att ingen ska börja lipa om leverpastej inte finns. Maten är billig, svensk och smakar av Lidl.
Det görs inte längre för att det är gott, utan snarare av tradition. Maten var kanske lyx för femtio år sedan, men idag är det gammalt och unket.
Skrota midsommaren.

Nu lagom till sommaren så har jag dragit på mig en redig sjukdom och börjat likna våra vänner i grått kött bara mer och mer. Att sova med fönstret öppet när det är saharadags i sovrummet är inte att rekommendera då vissa virus fortfarande kretsar runt. Jag har ett ganska kraftigt immunförsvar i övrigt, men när någonting slår till så görs det ordentligt. Jag har inte varit sjuk på år och dar (bokstavligen år) och trodde att en enda natt med öppet fönster absolut inte skulle vara någon fara. Men icke sade moder jord och bestämde att flytta Sibirien en liten bit västerut över natten.

Det gör ont att prata, ont att andas, ont att tänka och ont på sällen man egentligen inte ens borde kunna ha ont. Näsan är lika fylld med skit som alliansens stora käft och man låter som någonting man körde över med Volvon förra sommaren när man försöker prata. Utöver det så kan man nästan inte äta dricka eller sova (vilket är anledningen till att bloggen är skriven när den är). Att sitta framför datorn är som en zlatan-kick rakt mellan benen (dubbla smärtan för mig som inte gillar sporten) men någonting som ändå görs för de dagliga tre läsarna jag har (på fullt allvar).

När kroppen är sjuk så blir skallen likaså vilket leder till en del intressanta drömmar. Hint: om en hagga i ett köpcentrum får lust att styckmörda dig så ska du sno den lilla kniven innan hon gör det. Brandyxan fungerar inte. Lita på någon som testade.
Så förutom att ha blivit omvandlad till en vandrande klump med grått kött och att ha blivit dödad i sömnen så har man gett sig an en promenad med Emelie (på uppdrag av Karolin) samt insnöat sig än mer i musik. Jag upptäckte just att jag fyller år om en månad. Istället för att bli betraktad som en liten äcklig skitunge så kommer jag inom en snar framtid att enbart betraktas som en äcklig skitunge. Och det är inte helt fel.

Hej FRA!

 Den 18: e juni ska det bestämmas om all kabeltrafik som korsar de svenska gränserna ska övervakas. För oss betyder det att i princip varje sms, mail, blogginlägg, hemsida, telefonsamtal, chattar och dylikt kommer att kunna kontrolleras. Storebror är född. FRA kommer ha rätt att snoka upp i varje individs privatliv för att kunna leta ut misstänkta brottslingar och sätta dit dem. Deras maskiner kommer att kunna snoka sig in överallt och reagera på speciella ord (som i titeln) för att sedan övervakas av människor. Det drabbar inte enbart de kriminella, utan även privatpersoner. Alla behandlas som misstänkta. Vad hände med vår frihet?

Mitt privatliv är mitt privatliv, och jag har alltid trott att man har haft rätt till att hålla sina hemligheter för sig själv. Men om förslaget går igenom kommer jag att kunna övervakas även om jag är kriminell eller inte. Det är bara ett steg närmre till att göra vår nation till en polisstat. Jag vill inte ha någon sittandes med en mapp med ”Carl Björklund” skrivet på den med mitt liv dokumenterat. Jag blir äcklad när jag bara tänker tanken. Teknologin kommer att utvecklas i tid med människan, och om hundra år så vet antagligen alla allt om alla. Inte allt för trevligt eftersom alla har ett lik i garderoben. Information läcker från källor (vilket redan har hänt) och används för utpressning. FRA kan knäcka proxys och lösenord som en glasspinne för att komma in vart de behöver.

Det vore löjligt att tänka sig för fem år sedan att hela befolkningen ska komma att övervakas. FRA har redan börjat övervaka i sådan utsträckning som är olaglig och bryter emot grundlagen. Att detta ens tas upp för diskussion är löjligt. Detta gör bara att min röst dras än närmre till Piratpartiet inför valet 2010. Sedan känns suget att flytta utomlands större.

Fotbolls-EM börjar snart medans en annan tar en titt på Where the action is på Aftonbladet sunkiga hemsida. Mando Diao tog upp scenen med löjliga låtar som gör mig till en lycklig man som inte köpte biljetter. Bandet ägnade en låt åt solen och en annan åt vinden. Supertrevligt om man är en pårökt hippie i trasiga kläder som fortfarande gnäller om Vietnamkriget. Den svenska musiken är död, stendöd. Någonting som inte ens Takida kan göra någonting åt, ett band som var en fräsch bris när de var nya men sedan dödades av radion. Inte en enda textrad fastnar i mitt huvud när sångaren (som ser ut som han fått någonting långt och trubbigt uppkört i rektum) står och skriker någonting som enligt källa tydligen ska vara sång. Trummisen har uppenbarligen haft i sig en sjuttis vodka för mycket, och bassisten hörs inte över huvud taget. Efter halva uppträdandet börjar alla i bandet låta som de sitter på en Irländsk pub sent en lördagskväll då de trallar samma ”la la la lalalala” om och om igen igenom en hel låt. Jag vet inte om hela bandet har supit ner sig på billig sprit eller om heroinet har brukats i för hög grad, men jag lyckas inte förstå hur ett band som detta kan få en hel timme på scen.

Jag hade tidigare bara hört talas om Giant Robot NTT, en skiva som har fått gyllende kritik och en hel del rövslick, men inte fått någon möjlighet att ens lyssna på, illegalt eller ej. Men för sisådär två veckor sedan surfade jag runt på Buckethead.tk sökandes efter folk med lika trevlig musiksmak som mig själv. Jag vek ut mig likt en kontaktanons för att hitta någon eller något som passade just mig och rasade över vad som kallats den heliga gralen för Bucketheads fans. En gammal bortglömd platta som jag aldrig trott att jag skulle hitta. Just Giant Robot NTT var upplagd på internet. Min illegala åder slogs på och laddade ner hela skivan utan att ens blinka. Vad jag sedan fick reda på var att eftersom skivan var ur produktion så var det inte ens olagligt. Jag klickade igång ett slumpmässigt spår och möts av ett par ord som får håret på hela kroppen att resa sig.
"Look at that. Look at that. Think that's blood?
You think you can do that to yourself?
It takes something though I mean, just to-- do that to yourself"
Redan efter rösten inlett vet jag att detta är någonting att kika närmre på. Basen kommer in rejält från start, men ger senare rum för gitarrens magi. Och när jag säger magi så menar jag det verkligen. Det är inte slumpmässiga noter, utan ren och skär magi. Det är en historia om vad som är kvar efter ett självmord. Det är ren sorg. Det är mer än bara musik, det är en känsla.  Låten scraps leder in mitt första intryck av NTT med en tår. Någonting som ingen annan låt gjort förut på första genomlyssningen.
Tittar man vidare på listan har vi briljanta låtar såsom Mrs. Beasley och Hog Bitch Stomp.
Skivan produceras inte längre och poppar upp på ebay ibland för ungefär tretusen riksdaler. Det betyder att skivan kostar ungefär en krona i sekunden. Ett pris den möjligtvis är värd om man har pengarna.

http://www.buckethead-coop.com/files/audio/Giant_Robot_NTT/09%20-%20Scraps.mp3

Då har det dragits igång. Projektet från helvetet, där undertecknad medverkar. Sommarbloggen.

Eftersom sliskiga jag inte har energi nog att ägna till texter som de flesta torkar sig i ändan med under skolåret så ska jag nu under sommaren genomgå stenhårda deadlines, högt tempo och hård press för att kunna leverera högkvalitetsinnehåll under hela sommaren. Skit i Spanien och packa upp din badväska. Håll hårt i katten och bered dig på en resa som får en månfärd att se ut som Lasse Berghagen på crack. Här är stället att hänga på i sommar.
Med dessa få ord vill jag nu förklara sommarbloggen öppnad. Idéer, synpunkter samt sparkar i pungen kan levereras i kommentarfältet nedan.

Ha en himmla trevlig sommar i år!

Jag är en löjlig tekniknörd. Hands down, folk tittar snett på mig på bussen i min smärre koloss kallad studiolurar för att pumpa ur ljudkvalitét i hög nivå. Jag äger en spelkonsol, ett tiotal spel till denna samt nyttjar en av de finaste ljudanläggningar som finns.
En sak som dock snålats på rejält som pekar på "I'm a cheap bastard" är att min mobiltelefon är en funktionsduglig tegelsten. Stryk det första av de två förresten. Joysticken fungerar enbart när helvetet fryser till is (när undertecknad är på bra humör), högtalarnivån är räknad i minus decibel samt att telefonen är lika vacker som en överkörd katts spya som legat i förvaring i ett halvt sekel.
Min mobiltelefon är alltså en tegelsten. Men igår kom en trevlig nyhet. I sommar ska det med stor risk inhandlas en ny mobil. En väldigt fin sådan, som nu avslöjats ska lanseras en vecka innan min födelsedag. Spräck spargrisen, fiska tior ur gatubrunnar och sälj din själ för att lägga vantarna om denna tekniska revolution. Apples iPhone kommer till Sverige.

Priset är satt till 200 dollar, någonting som lovades vara samma över hela världen.

I princip alla skolor i hela Sollentuna har gått ut nu. Idag såg man Rudbecks treor åka flak drickandes hallonsaft medans soundtracket till My little pony ekade i förorten, och igår gick en hel del andra gymnasieelever på den stora skolan ut. Större delen av hålans nior har sträckt långfingret mot skolan för sista gången. Det är alla fall tills så de tror ända tills brevet kommer någon gång i sommar, då de inser att de kommer bli tvingade tillbaka till skolbänken i höst för ytterligare tre års Svensk tortyr. Revenge is sweet.
Jo, nästan alla skolor i Sollentuna har gått ut. Utom vi (och säkert en hel del andra som jag inte vill kolla upp eftersom jag är ignorant och avundsjuk) i Edsberg. Just vi i det gula huset som Beelzebub har en misstänkt relation till. Inte bara är betygen sämre än vad en genomsnittlig elev förtjänar, utan vi tvingas även få spark i pungen i tre dagar till (och skolan är så kvinnoförtryckande att damerna inte får något). Nej, nu är det bara frågan om vem jag måste skjuta för att få mitt sommarlov.

Jag hade egentligen tänkt att göra detta till en del av Sommarbloggen, men eftersom jag råkade lova en viss person att ett visst inlägg skulle finnas här inom en dag eller två så kan jag inte ångra mig så här i efterhand.

Föreställ er en pinnsmal kuf med eldrött hår bärandes en blå väska full med teknikprylar samt ett par vita hörlurar i trollstorlek som pumpar ut musik som får de flesta att ifrågasätta lyssnarens mentala hälsa så har ni en ganska bra bild av mig hoppandes runt i skogen och på berg för att ta foton till mitt bildprojekt.
Med en EOS 20D, kamerastativ samt en kikare med inbygd stabilisator (tacka någon högre makt för det) så löptes det runt en eftermiddag i skogspartier runt Edsbergs centrum för att kamma hem ett fåtal fina bilder. Utav sisådär 150 stycken så kom det ut hela tre (!) stycken som jag tillät igenom.
Jag har valt att dedikera projektets titel och tema till en viss musiker som är duktig på sådant. The cruel reality of nature (tidigare Population override) är helt och hållet riktat åt ingen annan än mastodontgitarristen Big B. Buckethead. Vem kan beskylla mig?
Här är då de tre bilderna. Jag slängde in en solnedgång som ett extra plus. De är alla tagna, panorerade samt photoshopade av mig.



Pest, kolera eller diarré kommandes ur ögonen? Du bestämmer.