Då har väl alla planeter lagts på rad, för så snart som en viss avskydd telepoeratör får in en viss mobiltelefon ska en viss pojkvasker införskaffa en sådan. Trots många mottagna slag mot huvudet (sådant lär inte minska efter saken finns i handen) så bestämde jag mig för att skaffa mig en iPhone 3G trots det hutlösa priset. Telia är det enda företaget med vettig 3G-täckning, så valet av dem var ganska självklart av Apple.
Telia så kallat "Fuckade up" när de lanserade prylen. Dels så hade de absolut ingen koll på hur stor efterfrågan var och inte heller hur ett vettigt abbonemang ska formas. Istället får man sy ihop ett eget paket av deras ordinarie abbonemang och betala mer för leksaken i sig.
Ja, jag är en sinnessjuk mongolid som borde spärras in. Ja, jag tänker betala Telias överpriser. Ja, jag tänker bannemig lägga händerna om en iPhone 3G. Det enda sättet någon kan få mig att bli kontorsmänniska är nog att motivera mig med någonting jag verkligen vill ha. Det känns på ett sätt skönt att telefonen inte är allt för överkomlig då det blir relativt tråkigt om alla löper runt med en. Det är en exklusiv pryl som lätt tonas ner av att alla har en. Hittills har jag sett en (1) person på staden med en iPhone 3G och då åker jag i snitt två timmar kommunalt varje dag. Jag kommer självklart vara här och recensera den efter jag har lekt med den i ungefär en vecka. Men när Telia får in den i lager igen är osäkert, och två veckors Ålandssemester kommer med största sannolikhet att döda min bokning. Men jag ska ha en iPhone. Även om priset är en stålhätta mellan benen.
Sandra sade att ett steg från beroendet är att erkänna det. Isåfall är detta att injecera adrenalin i min beroendeådra för de kommande åren. Jag är en komplett idiot, jag vet. Det är ett symptom jag inte lär bli av med på väldigt länge.