Live or let die
På senare tid har ni som läser säkerligen märkt att jag inte postat någonting. Visst kan man peka på skolan hit och annat dit men det finns egentligen bara ett stort skäl, att jag har börjat ledsna.
Jag har länge slagits med att ha få läsare, och "det blir bättre sedan" tänket har alltid legat i bakhuvudet. Det är inte någon nyhet precis. Men nu när jag fått två veckor uppehåll tack vare Emelie så har jag haft tiden att fundera och kommit fram till att det inte finns så stark motivation helt enkelt.
Det känns som jag står och stampar vilt omkring mig på samma mark som jag stod på för ett halvår sedan såväl som när jag började blogga. Jag får inte mycket rum att utvecklas, får inte någon kritik och oftast inga kommentarer alls. Jag har lätt plöjt ner över tvåhundra timmar i bloggen sedan jag drog igång den förra vintern och jag har fortfarande lika många läsare. Noll till tre på vardagar och en liten höjning på helgen. Det spelar ingen roll om jag skriver om Film, musik, världsproblem, politik eller att jag stoppat upp en minivan i ändan. Det är fortfarande samma antal läsare och samma antal kritik. På sin absoluta höjd fem läsare om dagen, och som vanligast två.
Jag har ruttnat på att spendera min tid på detta helt enkelt. Vissa ser det som att jag bara gnäller och istället ska vara tacksam för det jag har, och det är jag verkligen. Jag älskar att skriva. Det är en av mina absolut största hobbys och jag blir superglad så fort någon slänger en rad åt mitt håll. Men det känns bara som att jag står stilla.
Jag har försökt olika vinklar att tackla problemet och nu är det dags att sticka in adrenalinsprutan i hjärtat och hoppas att allt gå vägen. Nu ställer jag beslutet till er.
Ska jag eller ska jag inte fortsätta blogga?
Det känns som att jag klagar på er läsare. Det är verkligen inte meningen. Ni är bäst. Det är tack vare er som jag hållit på, oavsett era nummer.
Carl
Jag har länge slagits med att ha få läsare, och "det blir bättre sedan" tänket har alltid legat i bakhuvudet. Det är inte någon nyhet precis. Men nu när jag fått två veckor uppehåll tack vare Emelie så har jag haft tiden att fundera och kommit fram till att det inte finns så stark motivation helt enkelt.
Det känns som jag står och stampar vilt omkring mig på samma mark som jag stod på för ett halvår sedan såväl som när jag började blogga. Jag får inte mycket rum att utvecklas, får inte någon kritik och oftast inga kommentarer alls. Jag har lätt plöjt ner över tvåhundra timmar i bloggen sedan jag drog igång den förra vintern och jag har fortfarande lika många läsare. Noll till tre på vardagar och en liten höjning på helgen. Det spelar ingen roll om jag skriver om Film, musik, världsproblem, politik eller att jag stoppat upp en minivan i ändan. Det är fortfarande samma antal läsare och samma antal kritik. På sin absoluta höjd fem läsare om dagen, och som vanligast två.
Jag har ruttnat på att spendera min tid på detta helt enkelt. Vissa ser det som att jag bara gnäller och istället ska vara tacksam för det jag har, och det är jag verkligen. Jag älskar att skriva. Det är en av mina absolut största hobbys och jag blir superglad så fort någon slänger en rad åt mitt håll. Men det känns bara som att jag står stilla.
Jag har försökt olika vinklar att tackla problemet och nu är det dags att sticka in adrenalinsprutan i hjärtat och hoppas att allt gå vägen. Nu ställer jag beslutet till er.
Ska jag eller ska jag inte fortsätta blogga?
Det känns som att jag klagar på er läsare. Det är verkligen inte meningen. Ni är bäst. Det är tack vare er som jag hållit på, oavsett era nummer.
Carl
HEJDÅ!
Så nu är min tid här över, Carl har nu kommit hem och ska rädda alla som törstar efter bättre och längre inlägg. ;)
Att blogga har varit en ovanlig uppgift för mig som inte tillbringar så mycket av min tid framför datorn, men det har varit roligt och ganska spännande :D
Tack Carl för att jag fick gästblogga på din blogg! Jag känner mig hedrad över uppgiften!
Oh juste Carl! Hör av dig om imorgon! xD
STORKRAM
Emelie
Att blogga har varit en ovanlig uppgift för mig som inte tillbringar så mycket av min tid framför datorn, men det har varit roligt och ganska spännande :D
Tack Carl för att jag fick gästblogga på din blogg! Jag känner mig hedrad över uppgiften!
Oh juste Carl! Hör av dig om imorgon! xD
STORKRAM
Emelie
Godisväder
När det regnar så mycket som det gör nu har jag kommit fram till en räddning! *trumvirvel*
En film + godis! Slår aldrig fel och man kan förhoppningsvis glömma bort vädret utanför.. En annan räddning
är te i massor (vilket jag och Amanda provar på ofta) - mycket mysigt :)
Nej, dags att svulla! KRAM
ps. imorgon kommer jonas :D
